Havarti

Min barndom inbegrep en matglad far, uppvuxen i Malmö, som då och då kom hembärande på en Havarti. Jag minns en doft som lamslog kylsåpet om någon slarvat med inplastandet, jag minns kvällsmackor med snaps för de stora, jag minns fantomeksem på halsen och svårigheter att hyvla efter den första mackan.

Igår bestämde jag mig för ett försenat morsdagsfirande. Bäst som delikatessdiskexpediten skivar upp salami ser jag plötsligt Havartin. De har dolt den på en hylla bakom skärmaskiner och praoelever, men triumferande kånkar jag sedan hem kvartskilo. Till detta danskt rågbröd, tjeckisk bärs, cornichonger och lite annat lull-lull.

Utanför rasar majstormarna. Candles. Inte ens Mats Nyströms devota blickar på medelmåttornas medelmåtta Wernersson* förtar högtidsstunden. Havarti - ostarnas ost.



* Fotbollskväll i tvåan - where mediocrity excels, som Kirsty MacColl sjöng på sin tid.