Då släcker vi och

... drar ur kontakten igen. Kan bli en comeback om tre veckor.

I gult och blått

I morse, vid vällingdags, gav tv4+ "I gult och blått" från 1942. Fotboll, Elof Ahrle, generationskonflikt, kritik av sportens kommersialisering, Elof Ahrle, renhåriga busfrön, Elof Ahrle och en inklippt Per-Albin. Kanon.

Och jag som trodde att tv4+ mest visade program om övernaturligheter och finskt flugfiske i väntan på La Liga.

Käka snor, Telenor

Ni vet hur det är. Man behöver en ny mobiltelefon. Man går till affären för att skaffa en som är beskaffad som man önskar, och har man riktig tur träffar man en säljare som vill hjälpa en med det. Kanske till och med en säljare som kan svara på direkta frågor. Så att man får reda på vad den kommer att kosta, och hur dyrt det blir att ringa. Om man har tur alltså.

Oftast hamnar man i ett inferno av 21-åriga killar som är besatta av att sälja något helt annat än det man tänkt sig, som vill få en att känna sig lite gammal och lite töntig - as if - och som sätter en ära i att blanda bindningstider, delbetalningar, fria sms och kompistaxor tills man är gråtfärdig. Använder de dessutom formuleringen "Du, jag skulle i och för sig kunna ge dig..." som om de hade något som helst inflytande över taxor och tariffer, och eftersom de uppfattar mig som så himla trevlig... As if. Och det är då jag går. Och kör vidare ett halvår med en rutten telefon, avbetald många gånger om.

I våras träffade jag dock den där säljaren, en på miljonen, som svarade rakt och enkelt, som berättade om den telefon jag frågade om och som i övrigt föreföll lyssnande, seriös och kunnig. Och till och med jag förstod att en ny telefon köper man genom att teckna ett nytt abonnemang. Åsså redde vi ut frågetecknen. Jäpp, jag fick ringa kostnadsfritt till alla nät för 299 kronor i månaden. Jäpp, jag kunde bryta abonnemanget i förtid, men då skulle jag förstås få betala det som återstod på telefonen. Jäpp, telefonen var i princip okrossbar. Detta sista svar ledde till en del humor när han, efter att vi kommit överens om den lilla gummiklädda Nokian, ville sälja en stötförsäkring till mig. Troligt. Den är ju i princip okrossbar, väl?, sa jag. Och struntade i försäkring.

Djävlar i helvete vad lurad jag blev.

I bibban som jag skrev på, står det säkert ordagrant "Inget som säljaren säger stämmer, sucker, du borde läst detta först." För nu skall jag vistas utomlands i fyra månader och mitt mobilköp visar sig vara det sämsta köp jag gjort efter Neil Youngs "Old Ways". Efter att ha pratat lite med diverse människor på Telenor visar det sig att jag får ringa för 299:- till alla SVENSKA nät. Stod såklart i bibban. Och jag kan inte låta abonnemanget vila, medan jag är i utlandet. Och vill jag bryta abonnemanget nu får jag betala, hela den återstående abonnemangskostnaden. Drygt fyratusen kronor. För en telefon som kostar 2295 kontant på dyraste stället. Rätt gissat, på Telenor.

Och än en gång - självklart står detta säkert i papprena, det är klart att Telenor, precis som familjen Corleone, har torrt på fötterna. Så det är klart att jag skall skylla mig själv.

Vodafone blir Telenor. Allt Rätt blir Brott!

Är inte säker på att sista ordet sagts här. Minns att förra gången Kritan gav sig i kast med storkapitalet blev triumfen total. Tuffare motstånd denna gång, skall medges, men högst troligt ger jag mig ut på hämnarstråt kommande vecka. Some Hell is gonna be raised, typ.

För övrigt stämde det att telefonen är i princip okrossbar. Schysst.

Körsbär

I parken utanför mitt hus växer körsbär. Eller klarbär, skuggmoreller, bigarråer eller vad just den här sorten kan tänkas kallas. Uppenbarligen planterade av någon stadsträdgårdsmästare som inte kände till att offentligt bekostad och på allmän mark placerad vegetation måste ha vassa taggar, giftiga bär eller nåt slags kladd på stam eller blad. Och aldrig, aldrig får gå att använda till något.

Så jag plockade en halv glassburk. Hittade ett knep i bok; böj ett gem så att det liknar ett "s", stick in det i stjälkhålet, och det är bara att dra ut kärnan. Troligt! Det blev jättekladdigt. La gemet åt sidan och pillade ut kärnorna med våld. Det blev jättekladdigt.

Småningom hade jag en kopp ganska mosiga, men fullt identifierbara körsbär. I dessa rörde jag ner en halv kopp vanligt socker. Detta kokte jag ganska länge. Det kokade över två gånger. Det blev jättekladdigt. Slutligen hällde jag på lite rom. Rörde. Serverade detta till vaniljglass. Det blev jättegott. Jag blev kvällens hjälte.

Bor man i Stockholm kan man lika gärna använda Muscovadosocker och Cachaça. Antar jag.

Juli

OK, en liten lägesrapport får det bli.

Sedan jag sommaren 2000, tror jag det var, läste den sista Kenzie/Gennaro-boken har jag saknat en deckare att följa. Lehane hade under ett par år försörjt mig med den spänning jag behövde, men efter Prayers for rain, gick han vidare med andra karaktärer. Och lämnade mig med abstinens.

Det finns hur många som helst som känner sig kallade att skriva kriminalromaner eller deckare. Och de flesta är så erbarmligt dåliga. Karin Fossum, Åsa Larsson, Inger Frimansson och Arnaldur Indridason utgör i stort det fåtal som finner nåd hos undertecknad. Åke Edwardsson och Henning Walland... förlåt Mankell gör mig trött; Liza Marklund, Mari Jungstedt och Håkan Nesser direkt förbannad.

Men på ICA i Tranås hittar jag Fallen av Ian Rankin. Gubbrockare med alkoholproblem - inte helt ovanligt i genren - som traskar runt och söker spår och sammanhang, och som faktiskt fungerar. Skitbra. Gick raskt och köpte vad jag tror är de två första; Knots & Crosses samt Hide & Seek. Svajjigare och spretigare, men helt ok.

Du har såklart hängt med John Rebus i hans Edinburgh sedan länge; för mig känns det som början på en underbar bekantskap.

En betydligt äldre bekantskap är Strindbergs. Efter att ha lämnat KSMB byggde Johan Johansson samman med Janne Borgh och Johan Carlén en oerhört energisk liten powertrio som fick oss att överleva ett par år till. (Åttiotalet var annars dystert om man ville dansa sig svettig, sparka på lyktstolpar och färga håret själv.) Nu snurrar en utmärkt samling i bilen - när jag åker ensam, vill säga; det här är musik som man nog behöver ha upplevt live i en ålder då man vill dansa sig svettig och sparka på lyktsstolpar, för att kunna uppskatta 23 år senare.

Frukost till John Hiatts fantastiska Slow Turning. Olyssnad i ett par år, avdammad samma vecka som Redaktörn har den i sitt Soundtrack. Den killen har klass. John Hiatt oxå.

Städning till Thin Lizzys Jailbreak. Luftgitarr med dammsugarslangen. Underbar skiva som utgör någonslags felande T-korsning mellan Irland, London och New Jersey. Och vilket tufft omslag!

Julis månadsrapport skulle även innefatta lite recept, en tillbakablick på VM samt lite gnäll om allt möjligt. Orkar inte just nu. Kanske återkommer i frågan.

Men; har ni tänkt på att Allsång på Skansen har exakt samma gäster som Idrottsgalan alltid har? Och att Sven-Ingvars fortfarande kommer undan med att säga "Att härregu, tänk va länge en har höllt på, å nu gilla ungara oxå låtera, och vi speler lite röckiare nu, och det är fantastiskt sköj, och vi var på Hultsfred häromåret, och vi har völ bleve lite kult, kan en säga" och så håller alla med och tycker det är fantastiskt, och så spelar de en fullständigt stelopererad shuffle-version av i stort sett vilken djävla gammal skitlåt som helst, och så höjer vi nävarna i luften. Rock. Nästan som riktig rock. Nästan som Tomas Ledin.

Och jag skulle såklart skrivit lite om att Sirius i rask följd strimlat toppkonkurrenterna VSK, Vasalund/Essinge och Syrianska. Men det blir en annan gång, som sagt.

...det blinkar till på EKG:t...

...håller bloggen på att vakna?

Stickspåret tar sig möjligen av daga - åtminstone semester

Min specialkompetens - eller usp, kanske - är att skriva om skolfrågor. Detta gjorde jag på Kritan under hösten och våren. Sedan bröt sommar och VM in, och kritan kroknade. Nu fimpar jag även Stickspåret, tillsvidare. Tror att världen går vidare i alla fall. Det finns så många andra som också skriver lite ofokuserat om fotboll och sånt, så det blir ju inte direkt som när Harry Martinsson la ner.

Jag skulle tippa att jag för närvarande har cirka en unika besökare i månaden, och till dig alla skickar jag en önskan att du hittar andra bloggar att flykta till när du har tid. Till hösten skall jag återkomma i någon form, tänker jag mig. Kanske - helst faktiskt - utanför garderoben.

Först som sist:

Koka alltid extra potatis. Dagen efter kan du steka den till bacon och ägg, dra i dig en flaska HP och njuta över att England aldrig vinner. Eller hacka en liten röra med matjessill, lök och ägg. Eller käka med Drottens kaviar. Eller göra en fransk potatissallad att äta till en hamster-asado. Eller nåt. Koka alltid extra potatis.

Chippen måste klippas. Ju längre vi går i VM desto mer riskerar hans västerås-snodd att utvecklas till ett diplomatiskt problem.

Skall du köra bil i sommar skall du ta det lugnt.

Det finns inte så lite "ja, jag har ju alltid tyckt att det gått lite för fort för Zlatan, som ju faktiskt är ganska överskattad" i alla de kommentarer som nu tycker att Allbäck skall starta. Alltså, Allbäck är kanon, men Zlatan är av en helt annan dimension. Är han frisk skall han spela. Punkt.

Kulinariteter som snart kommer att återupprättas i spalter och provkök; torkade kryddor, wasa sport och 2,8:or. Var för sig, that is, men blanda gärna om du tror det funkar.

Känns det som om du skulle vilja ha ett favoritlag i Sverige skall du investera dina känslor i IK Sirius från Uppsala. De har sjukt snygga tröjor och de kommer att spela i Superettan nästa år. Då blir det dyrare. Köpläge nu alltså. Bra siriustrivia hittar du på den avsomnade sajten Där skåpet skall stå. Aktuell info på officiella eller supportersidan.

Lime, mynta, sockerlag, rom, krossad is och soda. Mojito. Bäst just nu. Poppis i Stockholm -96.

Ord jag vill undvika: Politiskt korrekt respektive moralpanik. Det första används av marginaliserade grupper som 42-åriga män med bil, bostad och årsinkomst över 400 000 kronor, om folk som tycker bra saker. Det senare används av marginaliserade grupper som 42-åriga män med bil, bostad och årsinkomst på över 400 000 kronor, om vilja att agera.

Ord jag undrar över: Uppsnack.

Hornstull Hillbillies. Klubb, torsdagar, Street, på Söder i Stockholm. Amerikansk bondrock i vid bemärkelse.

Se till att Feministiskt initiativ tar sig in i riksdagen.

Årets sill och knätofs kommer att begås i sydöstra Bryssel. Blir grymt. Lördag bjuder Sverige - Deutschland. På flamländska, tyska eller franska.

Besök Hela listan.

Klart vi kan ta Tyskland. De har gått bra i tre matcher, främst framåt, men de har sannerligen inte behövt förta sig. Hittills har de sluppit gnet, press och organisation. Vi har en mycket, mycket god chans att ge dem ledigt för resten av turneringen.

Igår åkte jag och badade i en liten sjö. Kommunal badplats, änder, gråmulet, barn som åt sand. Aaaah. På väg hem en cd med Beatles alla listettor. Aaaah.

Trevlig sommar!


OBS! Bilden är ett montage.

Fimpa taktiksnacket

Skrev häromdagen att de måste vara försiktiga vid ritborden i VM-sofforna. Det riskerar att bli tråkigt i längden när varje match - ja, varje halvlek - tillskrivs sådana kvaliteter att Ola et consortes skall rita och förklara de taktiska finesserna. Trodde nog att jag skulle orka längre, men...

...det är nog nu! NU! Sluta rita streck längs statiska fyrbackslinjer, lägg ner de streckade ytorna till vänster och de inringade defensiva mittfältarna i uppspelsfasen. Vi har sett detta för mycket och för länge. Ta fram det endast i specialfall, när något extraordinärt sker.

Till yttermera visso snedvrider ritandet perspektivet; tränare och soffanexperter görs till spelets huvudrollsinnehavare; spelarna förstås som en slags markeringar utplacerade på flanellografen, att i efterhand tolkas och recenseras av Hasse Backe. Boring. Boring. Boring.

Den kanal som är först med att ta in två gamla avdankade lirare, typ Eva Zeikfalvy och Jocke Nilsson, som live i studion visar, och förklarar hur utvalda tekniska delikatesser funkar, får mitt nobelpris. Visst vore det grymt!