Körsbär

I parken utanför mitt hus växer körsbär. Eller klarbär, skuggmoreller, bigarråer eller vad just den här sorten kan tänkas kallas. Uppenbarligen planterade av någon stadsträdgårdsmästare som inte kände till att offentligt bekostad och på allmän mark placerad vegetation måste ha vassa taggar, giftiga bär eller nåt slags kladd på stam eller blad. Och aldrig, aldrig får gå att använda till något.

Så jag plockade en halv glassburk. Hittade ett knep i bok; böj ett gem så att det liknar ett "s", stick in det i stjälkhålet, och det är bara att dra ut kärnan. Troligt! Det blev jättekladdigt. La gemet åt sidan och pillade ut kärnorna med våld. Det blev jättekladdigt.

Småningom hade jag en kopp ganska mosiga, men fullt identifierbara körsbär. I dessa rörde jag ner en halv kopp vanligt socker. Detta kokte jag ganska länge. Det kokade över två gånger. Det blev jättekladdigt. Slutligen hällde jag på lite rom. Rörde. Serverade detta till vaniljglass. Det blev jättegott. Jag blev kvällens hjälte.

Bor man i Stockholm kan man lika gärna använda Muscovadosocker och Cachaça. Antar jag.