Juli

OK, en liten lägesrapport får det bli.

Sedan jag sommaren 2000, tror jag det var, läste den sista Kenzie/Gennaro-boken har jag saknat en deckare att följa. Lehane hade under ett par år försörjt mig med den spänning jag behövde, men efter Prayers for rain, gick han vidare med andra karaktärer. Och lämnade mig med abstinens.

Det finns hur många som helst som känner sig kallade att skriva kriminalromaner eller deckare. Och de flesta är så erbarmligt dåliga. Karin Fossum, Åsa Larsson, Inger Frimansson och Arnaldur Indridason utgör i stort det fåtal som finner nåd hos undertecknad. Åke Edwardsson och Henning Walland... förlåt Mankell gör mig trött; Liza Marklund, Mari Jungstedt och Håkan Nesser direkt förbannad.

Men på ICA i Tranås hittar jag Fallen av Ian Rankin. Gubbrockare med alkoholproblem - inte helt ovanligt i genren - som traskar runt och söker spår och sammanhang, och som faktiskt fungerar. Skitbra. Gick raskt och köpte vad jag tror är de två första; Knots & Crosses samt Hide & Seek. Svajjigare och spretigare, men helt ok.

Du har såklart hängt med John Rebus i hans Edinburgh sedan länge; för mig känns det som början på en underbar bekantskap.

En betydligt äldre bekantskap är Strindbergs. Efter att ha lämnat KSMB byggde Johan Johansson samman med Janne Borgh och Johan Carlén en oerhört energisk liten powertrio som fick oss att överleva ett par år till. (Åttiotalet var annars dystert om man ville dansa sig svettig, sparka på lyktstolpar och färga håret själv.) Nu snurrar en utmärkt samling i bilen - när jag åker ensam, vill säga; det här är musik som man nog behöver ha upplevt live i en ålder då man vill dansa sig svettig och sparka på lyktsstolpar, för att kunna uppskatta 23 år senare.

Frukost till John Hiatts fantastiska Slow Turning. Olyssnad i ett par år, avdammad samma vecka som Redaktörn har den i sitt Soundtrack. Den killen har klass. John Hiatt oxå.

Städning till Thin Lizzys Jailbreak. Luftgitarr med dammsugarslangen. Underbar skiva som utgör någonslags felande T-korsning mellan Irland, London och New Jersey. Och vilket tufft omslag!

Julis månadsrapport skulle även innefatta lite recept, en tillbakablick på VM samt lite gnäll om allt möjligt. Orkar inte just nu. Kanske återkommer i frågan.

Men; har ni tänkt på att Allsång på Skansen har exakt samma gäster som Idrottsgalan alltid har? Och att Sven-Ingvars fortfarande kommer undan med att säga "Att härregu, tänk va länge en har höllt på, å nu gilla ungara oxå låtera, och vi speler lite röckiare nu, och det är fantastiskt sköj, och vi var på Hultsfred häromåret, och vi har völ bleve lite kult, kan en säga" och så håller alla med och tycker det är fantastiskt, och så spelar de en fullständigt stelopererad shuffle-version av i stort sett vilken djävla gammal skitlåt som helst, och så höjer vi nävarna i luften. Rock. Nästan som riktig rock. Nästan som Tomas Ledin.

Och jag skulle såklart skrivit lite om att Sirius i rask följd strimlat toppkonkurrenterna VSK, Vasalund/Essinge och Syrianska. Men det blir en annan gång, som sagt.